Stenknäck och tidiga morgnar med dottern

Det har nått några dagar sen jag skrev, men jag har varit ute varje morgon, i stort sett, och observerat fåglar. Jag har upptäckt att hackspetten på min plats fått sällskap av en hona. De verkar bo i döda trädet. Jag har sett flera fåglar med päls och annat i näbbarna, helt klart tider då boen inreds! Igår såg jag också en stenknäck utanför fönstret, den satt i en gren. Första gången jag ser en i verkligheten men jag kände väl igen den från bilder, med sin kraftiga näbb.

Hella har hängt med ut varje morgon, hittat egna platser att observera fåglar på. Härligt!

Baseline och intuitivt förnimmande

Kl 07.50: gick som en räv till platsen, tyst och lugnt. När jag kom fram flög hackspetten upp från stigen och satte sig i en gren, men utan alarmläten. Taltrasten satt och sjöng. Jag satte mig ned. Hackspetten flög närmare och satte sig i döda trädet. En koltrast flög och satte sig i ett träd nära mig, bara några meter ifrån mig. Satt där stilla och lugnt rätt länge. Så flög den av västerut i sporrsträck, och jag såg några andra fåglar flyga över den, ovanför trädtopparna i samma hastighet. Efter nån minut kom koltrasten tillbaka och satte sig i ett träd nära. En nötskrika var hör också. Kom allt närmare, sen flög den vidare. Hört nötväckan drilla runtomkring, men inte sett den. Jag får en lugn och accepterande känsla. Att det börjar vara ok för fåglarna att jag är här.

08.05: En fågel med ett skvirrande läte - talgoxe? - kom och satte sig i ett träd. I öst fanns nu två koltrastar. Ett ögonblick var det som att energin förändrades, fler fåglar kom, hackspetten blev aktiv, en duva satte sig i ett träd. Som om pulsen höjdes på något sätt, men inte bortom baseline, bara mer energi på platsen. Sen lugnare igen. Taltrasten har flyttat sig till ett träd i nordöst. Hör tydligt en talgoxe i norr, och längre bort nötväckan. Hackspetten knackar på döda trädet.

07.20: lugnt på platsen förutom taltrasten som stolt håller låda. Talgoxen sjunger klart i öster, en björktrast hörs en bit bort, och hackspetten hackar lite försynt. Men vid ett tillfälle lät hackspetten högt och snabbt - kakaka - och flög iväg. Strax därefter kom en man med två hundar gående. Hade de två händelserna nåt med varandra att göra? Fast varför skulle hacke reagera så på hundar? De var ju rätt långt bort. Men han flög bort från där de kom. Första flugan har surrat vid mitt öra och sitter nu på min väska. Och jag såg min första humla i vår.
Jag börjar känna mig lite mer hemma här. Jag vet en del vilka fåglar som bor här. Tacksamhet.
Vänta...nu kommer en hackspett till hitt. Två stycken. De flyger och en jagar den andre! Två hannar? Eller parningslek? Det går så fort, hinner inte se. Men sen flyger de båda iväg och försvinner, den ene jagande den andre.
Och nu hör jag gröngölingen i lst. Ska ta mig dit och se om jag hittar hen.

Gick mot platsen där jag hört gröngölingen. Den hade tystnat nu. Gick förbi ett träd med en stor koja uppe i tallkronan. Det var nåt med det där trädet. Små svaga ljud, knappt hörbara. Stod still och lyssnade. Som små saker som föll ned på kojans presenning däruppe. En bild kom till mig av ekorrar, men jag såg inget alls. Började tänka på det som vildmarksläraren Jon Young sagt om hur ekorrar samspelar med fåglar och reagerar på deras varningsläten. Tänkte på att det vore kul att hitta en ekorre nånstans här på hersbykullen och lära känna den och dess beteende. Så plötsligt ser jag den. Ekorren! Det var en ekorre jag hört, som jag nästan halvt omedvetet identifierat, i ett sorts intuitivt förnimmande. Ljudet var ju såklart små delar av kottar som föll ned på presenningen när den åt frukost. Jag tog fram kikaren och tittade på den. Den tittade på mig. Så skuttade den bort mellan träden. Jag gick efter den en stund, sen tappade jag bort den. 

Gick hemåt. Hörde gröngölingen igen. Den satt nånstans i ett träd vid en av huslängorna men såg den inte. 

Kall morgon vid Trimer

Gick idag ned till den fågellokal som kallas trimer (namnet kommer från roddklubben, om jag förstått det rätt). Det är en fågellokal som ligger nere vid kyrkviken, nära kyrkan. Men jag visste att detta är en fågellokal som är mest befolkad av fåglar på hösten. Det är väl en matplats då, bland vassen. Nu var det inte så mycket fåglar där.

07.40: har suttit här i ca 10 min. Mediterat och observerat både inåt och utåt.Vinden blåser kall från väst. I vattnet simmade skäggdopping tidigare. Hör talgoxe i nordöst, samt en annan fågel som låter "triiiu" med tre sekunders mellanrum. Ser en kricka (tror jag) flyga förbi.

06:50: inte mycket fåglar. En ringduva i nordväst. Ett grågåspar cirklade runt mig ett varv. Hör gröngöling en bra bit bort, samt flera talgoxar. Fiskmåsar som flyger förbi.

07.00: Ett par sothönor flög förbi. Talgoxar och blåmesar fortfarande i nordost. Gröngölingen hördes igen på andra sidan viken, tror jag. Men nu hör jag den igen på denna sidan viken, österut. Jag hör också grönfinkens surrande sång. Bakom mig kommer en flock med björktrastar och sätter sig i ett träd. Jag tackar platsen och dess rådare och livsformer. Blotar lite frön och ger mig hemåt.

Fågeln i holken

07:30: kom till platsen, inre fokusering i tio minuter. Men under den tiden blev jag också medveten om fåglar. Taltrasten här idag också, men nu lite i sydväst. Nötväckan drillar. Jag har sett den svarta fågeln i holken. Tror det är en koltrast och noterar att jag kände mig lite besviken. Två talgoxar satt i några grenar tio meter västerut. Sett och hör nu större hackspett - en hane, och jag hör just nu blåmes. Har också hört nötskrikan skräna i söder, ca 50 meter bort.

07.59: Taloxe ganska nära, fem meter bort, västerut. Vad händer bakom min rygg som jag missar? Hackspetten har hoppat omkring i döda trädet i nordväst. Koltrasten (?) har flugit in och ut i holken några gånger. Mycket oljud från maskiner! Ett tag var det ganska tyst på fågelljud. På grund av mig? Nötväckan är hela tiden här i närheten. Visar upp sig. Hane eller hona, går det att se? Jag hör vad jag tror är taltrasten, men lite tystare sång. Eller är det en annan fågel?

08.15: Det var taltrasten. Den fortsätter sjunga, nu i ett träd ännu närmare. Jag hör gröngölingen i sydöst. Så det där entoniga fågellätet: Piiip...piiip...piiip...(tystnad)...piiip...piiip...piiip...(tystnad)... Är det nötväckan eller en annan fågel? Lyckas inte avgöra. Däremot går jag omkring på platsen i slutet för att kunna se taltrasten. Den tycks gilla att sitta högst upp i trädtoppen och sjunga. Och då ser jag också koltrasten i holken, så det blir bekräftat. Ser också fortfarande nötväckan hoppa omkring och hör nötskrikorna skräna i sydöst.

Trasten i toppen av trädet

Gick ut på morgonen på Hersbykullen med fokus på fåglar. Hade med mig kikare, anteckningsbok, sittunderlag. Går tyst som en räv omkring till jag finner en plats.

Sätter mig ned, kl 07.40. På vägen hit har jag sett två nötväckor hoppa omkring. Hört talgoxar, en större hackspett i ett dött träd med många hål i. Samt en trast sjunga i en talltopp.

07.50: Den där trasten sitter och sjunger i toppen. Brunvitsvartpräcklig. Oregelbunden omelodisk sång. Antagligen en taltrast? Annars har det blivit tyst omkring mig. Långt borta, åt nordväst hör jag en grönfink. Några toner av nötväckan hörde jag. Och jag såg en koltrast hoppa omkring.

08.00: Finns ett större fågelbo framför mig, en holk. En fågel flyger in och ut där. Först trodde jag det var en skata, men nu tyckte jag det såg ut som en spillkråka. Men jag är inte säker. Fågeln flög in och ut i boet. Samlade mat? Har ungarna kommit? Eller reder boet? Nötväckor sjunger. En talgoxe har varit här. Den där trasten håller på oavbrutet.

08.10: Trasten fortsätter sjunga, långt borta hör jag fortfarande grönfinken. Annars stilla här. Hör några blåmesar längre bort också. Nån kommer gående nu med en hund. Hon ser mig inte. Blir lite osäker varför det blir tystare och tystare med fågelljud. Beror det på mig eller på att fåglarna börjat ge sig av på frukostsökande nu? Ser inte heller till fågeln i holken längre. Varför inte? Sista gången jag såg den störtdök den ned på marken.

08.20: En nötväcka flög och satte sig på en gren några meter bort. Blev glad över det. Hoppade till ett annat träd innan den flög iväg. Nu hör jag den drilla (den eller en annan nötväcka). Hör hackspetten hacka i ett träd.

Vårkänslor

Nu börjar våren verkligen komma. För ett par dagar sedan var det varmt. Men det jag framförallt tänker på är alla fåglarna! Fåglarna som flyttar tillbaka. Skogarna och parkerna fylls av nya sånger och drillar. Jag hör bofinken. Talgoxen börjar tydligare kvittra sin enkla, klara vårsång. För några dagar sedan kom de första vitkindade gässen. De går nu och pickar mask och annat på fälten. Precis nu innan jag kom in i lägenheten stötte jag på årets första sädesärla. Björktrastarna är tillbaka. Precis i denna stund hör jag gröngölingen här utanför. Den har ju funnits här hela vintern, så nåt vårtecken är det inte, men jag blir alltid glad när jag hör den. Jag såg också gråhägern "Hägge" (som jag och Hella kallar denna speciella häger) stå i vassen på vägen efter att ha lämnat Hella i skolan. Hägge har ju också funnits här hela vintern, nästan som en kompis jag blir glad av att möta.

Igår var det en fantastisk soluppgång. Jag och Hella stod och tittade och vi tog bilder. De lyckas inte fånga den cirkelrunda glödande sol som vi såg, men vackra ändå tycker jag.

Tillägg: Efter jag skrivit detta inlägg hörde jag gröngölingen igen, och jag tog kikaren och gick ut. Och där satt den, i en ek invid vägen. Jag kollade på den och kände mig alldeles glad. Första gången jag ser denna gröngöling som jag bara hittills hört så många gånger!

Sova, slumra och bara vara

Det är lätt för mig att bli "effektiv" när jag är i naturen. Att tänka att jag måste göra nåt speciellt. Där är ett av mina främsta botemedel att sova. För ett par år sen hade jag det som återkommande rutin. Att bara lägga mig på mossan och sova. Idag var jag på Hersbykullen. Jag sov inte, men efter att jag hälsat på min sitt-ek satte jag mig ned och lyssnade på en inspelad trädmeditation. Jag blev dåsig, och efteråt satt jag bara lugn och lyssnade till några fåglar. Utan något inre krav, bara lyssnade, skönt.

Att dåsa eller slumra till eller till och med ta en tupplur skapar en fantastisk lugn närvaro hos mig när jag sedan vaknar. jag går från göra-tillstånd till vara-tillstånd.

Snö i mars

Så mycket snö och vinter. Den arktiska kylan har lags sig över Sverige i flera veckor.

Har varit i skogen en del. På olika platser.

I det här trädet sitter en hackspett, men det syns bara för den riktigt uppmärksamme:

Här är min blotplats. Än så länge har jag mest blotat till platsens rådare. Det är de som är mest närvarande här. Tidigare har jag sett spår av räv, men när jag kom hit denna dag var det bara ett spårlöst snötäcke:

När jag gick hemåt igen fanns där spår av en enkel ceremoni vid trädet

Någon vecka senare gick jag dit igen. Såg spår av rådjur på platsen, och två rådjur hoppade iväg en bit bort. De hade skrapat marken med hovarna i sökande efter mat. Ingen bild på det dock. 

Jag har också varit på Djurgården och rekat inför sinnlig vårvandring. Hittade en fin slinga. Först gå genom parkmiljö. Sen upp i skogen: 

Även här på djurgården höll rådjuren mig sällskap. Såg deras spår i snön. Sen hoppade de iväg från ett buskage när jag kom. En hane och en hona. Sedan ställde de sig en bit bort och tittade på mig. Jag stod orörlig där ett bra tag och vi tittade på varandra på ganska långt avstånd. Du ser väl rådjuret?

Kom nyss in från att ha varit på Hersbykullen (Bredablick). Mötte en större hackspett (hona) och senare såg jag en hane som satt och knackade på en murken stolpe. Jag gick omkring på "min" plats, och ställde frågor, uppmärksammade och noterade. En hare rusade iväg. Jag undersökte dess färska spår då där den skuttat iväg.

Jag såg också hundspår som jag roade mig med att undersökte, följde spårlöpan, försökte avgöra hastighet (den löpte snabbt) och varför den var just där. Studerade träden och de olika arterna: Tall, lönn, rönn, körsbär, sälj. Noterade vinden från väster, såg dess rörelser i tallkronorna. Såg solens position, små molntussar i horisonten på en annars blå himmel (nu när jag skriver har de kommit närmare och det är molnigare. Uttryckte tacksamhet till dem alla: Träden, växterna, jorden, snön, djuren, atmosfären och luften, solen...

Jag observerar en lönn, en tanke och en känsla

Jag går just nu en utbildning i mindfulness-baserad ekoterapi.
Jag började redan i somras och blev nyss färdig med det första (och mest omfattande) blocket.
Nu är det ett block som heter Mindfulness - en introduktion. Men även där ingår många övningar i naturen.

Idag gjorde jag en av dessa övningar som hette "Observation". Inget nytt alls för mig egentligen, men det är ju alltid en bra övning.

Jag gick till dungen i Bredablick, till slänten med lövträden. Först gjorde jag en övning att tona in på sinnena, ett i taget. Sedan blundade jag igen, tog några andetag och öppnade ögonen. Fokuserade på det första som fångade min uppmärksamhet. Det var ett träd, en lönn.

När jag observerade det såg jag att de lägsta grenarna var döda. Grenarna växte huvudsakligen på norrsidan av trädet (vänster i bilden), eftersom en tall stod och skymde och trängde sig på från söder. Jag kunde urskilja de levande grenarnas knoppar. De var vackra, snirkliga siluetter mot himlen.

 Barken var brun och skrovlig, med ganska fina "strimmor". Läste på en sida att stammen liknar "grågåsens hals" och det ligger nåt i det.

På den nedre delen av stammen var en stor skada som blivit delvis övervuxen med bark.

Jag utforskade trädet med olika sinnen. Luktade på barken. Den luktade varm och torr, om det nu kan beskriva en lukt. Men jag tyckte om den. Träigt. Smakade lite på barken också och den smakade ungefär som den luktade. 

Jag kände med mina händer på barken. Skrovligt och strävt. Jag skrubbade mina händer mot den och det var en skön känsla. Påminde om samma känsla som när jag ibland använt sån där skrubb-gel i duschen. Lite rivigt men ändå skönt. 

När jag utforskar träd och andra varelser i naturen på det här sättet märker jag hur det "träder fram" från att vara en del av en bakgrund till att bli en egen varelse med sin egen individualitet och personlighet. Det är lätt att en relation börjar skapas. 

Som en fortsättning på observationsövningen var en uppgift att - fortfarande i naturen - rikta fokus mot tankar och känslor. Jag skulle ta ett par djupa andetag och sedan notera vilken tanke som först uppstår. Tanken jag fick var att jag tänkte på telefonsamtalet jag haft med min bror alldeles innan. 

Nästa övning var att välja en tanke eller känsla att observera en stund. Om tankarna började glida iväg skulle jag varsamt föra dem tillbaka till den ursprungliga tanken eller känslan. 

Jag fokuserade på en känsla i bröstet. En oroskänsla. Kanske sorgsenhet. Istället för att börja analysera var den kom ifrån eller varför, bara jag observerade. Istället för att försöka "fixa" och ändra, lät jag känslan vara precis som den var. Det var en lättnad och efter en stund gav kroppen ifrån dig en djup, skön suck. Att bara låta vara. 

Början av februari

Det är den första februari idag. Snökaos i norra Sverige men här är det mildväder. +4 grader.

Jag satt och skrev då jag hörde gröngölingen här utanför. Den lockade ut mig. Jag gick upp i bredablicksdungen. Såg en större fågel flyga, var det gröngölingen?
Ett tag senare kom vad jag tror var samma fågel tillbaka. Men nu hörde jag på det skränande lätet att det var en nötskrika!

Gick till platsen vid jordkällaren. fuktigt överallt, ibland fläckar med snö, på de kallaste ställena. Ett bra sätt att identifiera var kylan samlas, antar jag.

Mycket löv och barr på marken. Mest lönnlöv och tallbarr.

Såg växterna på marken. Det kala blåbärsriset utan sina små blad, men även några andra växter som spirat upp.

Jag kände vinden från sydväst. Kände den mot kinden, såg den i trädgrenarnas rörelser, såg det i molnen som flödade förbi över himlen. Solen lyste, delvis täkt av molnen. Den befann sig ganska lågt men med tanke på att det var middagstid är det säkert nästan den högsta höjden den når nu.

Gick fox walk tillbaka. Hörde småfåglarna bland träden men såg dem inte.

Tänk att den fanns kvar...

De senaste åren har jag mest skrivit om mina naturupplevelser i min egen privata dagbok- en vanlig pappersbok. Naturobservation har blandats med nedskrivna tankar och känslor om allt mellan himmel och jord.
Nu i början av detta år bestämde jag mig för att ha en separat bok för naturvakenhet och vad jag upplever och upptäcker på mina hemliga platser. Så jag köpte en bok för ändamålet.
Jag tänkte jag skulle premiärskriva i den idag. Gick ut här i den näraliggande dungen, men det blev en hel del foton också. Jag tyckte det skulle vara fint att ha med dem på nåt sätt. Då kom jag ihåg att jag för flera år sedan haft en blogg där jag skrev om mina upplevelser. Jag var övertygad om att jag tagit bort den, men tänkte att det är ju enkelt att starta en ny.

Så jag gick in på blogger, men här var den ju! Min gamla blogg naturvakenhet!
Tänk att den fanns kvar. Så det är ju bara att fortsätta där jag slutade för sex år sedan.

Jag skriver mest för mig själv. Kanske egentligen bara för mig själv. Men det är helt ok om andra läser också om de vill. Så välkommen, du som läser! :)

Jag är tillbaka på Lidingö efter många flyttar hit och dit. Vet inte hur länge jag kan stanna på denna plats där jag bor nu, åtminstone fram till juni.
Idag var jag runt alldeles i närområdet. Jag kallar det Bredablick. Det är parkområde och en liten skog, närapå en dunge. Men jag är intresserad av vilka varelser som rör sig och lever här, alldeles nära mig.

De senaste dagarna har jag hört gröngölingen alldeles utanför bostaden. Nästan varje dag. Men än har jag inte sett den. Vanlig större hackspett har jag också hört. Den har jag också sett utanför fönstret. Och skatorna har ett präktigt bo utanför köksfönstret. Jag såg när de byggde det förra våren, pinne för pinne.

Idag gick jag upp i dungen. Snö på marken. Överallt spår av människor - vuxna som barn - och givetvis hundar av olika storlekar.

Hur var det då med vilda djur?

Fåglar såg jag. Nötväcka och andra småfåglar som höll på i träden. När jag stod där hörde jag hur

småfåglarna varnade. Jag vad dock inte riktigt medveten om det för jag var fokuserad på andra djurspår på marken. Men plötsligt varnade en fågel nästan panikartat. TjkTjkTjk! Och jag såg en större fågel komma flygande rakt in bland småfåglarna och sedan bort igen.

Jag hann inte se den större fågeln tillräckligt tydligt för att avgöra vad det var. En sparvhök? Lyckades den ta någon av småfåglarna?

Alldeles där jag stod fanns en övergiven jordkällare. Jag såg spår i snön som gick in i jordkällaren. Men inga som kom ut. Var det ett djur där inne?

Jag ville inte störa för mycket. Men jag gick fram och kikade på spåren. 

Blir nyfiket konfunderad. Storleken skulle kunna vara som en katt, men det är ju rätt tydligt klor i spåret. Vad kan det vara? Det är mindre och inte lika avlångt som räv. Och rundare än hund också (och varför skulle en hund gå in i en jordkällare och inte komma ut? Inte rimligt...).

Jag ska gå till jordkällaren snart igen och se om jag hittar fler spår...

Jag hittade också flera spår av harar. Såg en tall med en massa hackspetthål. 

På vägen hem gick jag en runda runt huset. Nedanför min balkong såg jag spår av rådjur. Och så såg jag sådana här spår också: 

Jag tycker det är något särskilt vackert med vingspår i snön. De här spåren fanns nedanför ett träd där folk troligen tidigare hängt ut fågelmat. Frön låg i snön. 

Ja, det var några noteringar från idag.

Det här är inte en blogg för det extraordinära, spektakulära eller särskilt sällsynta. Det handlar om det vardagliga livet runtom mig. Och om jag bara är tillräckligt nyfiken och öppen har jag märkt att även detta vanliga och vardagliga egentligen är väldigt spektakulärt och förunderligt på sitt eget sätt. Varje dag utspelas dramer på liv och död. Varelser söker mat. En hök som fångar småfågel. Eller däggdjur som sällan syns under dagtid men vars spår vi kan upptäcka i snön. 

Spåren från förfäderna

Tog idag en tur till ett näraliggande gravfält som jag besöker då och då. Gravfältet är daterat till yngre järnåldern. Jag trivs med att vara här. Det är en vacker plats. Visserligen ligger det en väg intill, men den är bara en småväg som det inte är så mycket trafik på.

Detta är för mig en helig plats. Här viskar förmödrar och förfäder. En plats för minnen. Gravarna består av högar, stensättningar, resta stenar och även en så kallad treudd. Många gravar är överväxta och flacka och en del av dem kan vara lite svåra att få syn på. Men det gör bara att mitt intresse för platsen ökar. Det triggar och väcker mina sinnen att behöva undersöka platsen noggrant för att se var gravarna finns. Det är långt roligare än om alla gravar var tydliga och uppenbara.

Spår är som ett eko av handlingar. De spår som mina förfäder och förmödrar lämnat på den här platsen för över tusen år sedan, är som ett eko av deras aktiviteter. Jag som spårare kan genom sinnesnärvaro upptäcka spåren,och genom reflektion tolka och försöka förstå dem. Jag blir så intim med deras spår att jag kan uppleva det som att avståndet mellan deras tid och min krymper ihop. Slöjan mellan oss blir allt tunnare. Ibland kan jag då starkt uppleva deras närvaro runtomkring mig, som om de fortfarande lever här, som väktare av platsen.

Religionsarkeologen Anders Kaliff menar att en grav under förkristen tid betydde något annat än en grav i modern tid. Graven sågs som mycket mer "aktiv" än den moderna människan oftast uppfattar en grav. Graven var en helig plats, en kultplats. Offret var centralt i den forna seden och kanske sågs gravplatsen som just en offerplats där människan lade ned sitt sista offer - sin egen döda kropp. Kaliff menar att vi kanske borde byta ord på platsen. Istället för att tala om gravar, kanske vi når en bättre förståelse om vi talar om "altare". Gravplatsen som altarplats, som en plats där offer nedläggs och ceremonier utförs.

Jag sätter mig ned mellan några gravar. Morgonen var självförvållat ganska splittrad då jag ägnade mig åt att äta frukost, skriva på dator och lyssna på radio samtidigt. Men nu sitter jag här. Och lugnet kommer över mig. En trast sitter i toppen av en tall. Vinden rör sig genom landskapet. Kontakt med naturen, kontakt med förhistorien, kontakt med mig själv.

Förankring.

Ingen helt köpfri dag för mig, tyvärr

Idag var dagen för det utmärkta initiativet en köpfri dag som vill få oss att reflektera över våra konsumtionsmönster. Tyvärr hade jag själv förberett mig dåligt, så jag klarade det inte. Jag köpte:

- En lågenergilampa till vår förskola som behöver den till på måndag.
- Mat från konsum.
- och till och med falafel på en grill!

Om fokus hade varit på transporter så hade jag inte heller lyckats uppfylla en resfri dag eftersom jag och min 4-åriga dotter Hella åkte från Lidingö till Danderyd Gymnasium, där Hella skulle vara med i en dansuppvisning. Däremot hade jag lyckats med en bilfri dag för vi tog oss till Danderyd med kollektivtrafik. Det var vi nog ensamma om av alla de som besökte uppvisningen och jag ser det som en heroisk insats. Resan tog nämligen med bussar och tunnelbanor tur och retur ca mer än 4 timmar. Om jag rest dit med bil hade det tagit tur och retur kanske 30 minuter!
Den långa resan var också skälet till syndandet med falafeln - vi var tvungna att äta nåt helt enkelt.

Jag hade också lyckats bra om det varit en håll din bostad fri från uppvärmning-dag. Pelletspannan här hemma verkar ha pajat, och därför sitter jag nu insvept i en filt och skriver. En högst ofrivillig aktion såhär i slutet av november måste jag tillstå, men ändå.

Transporter och uppvärmning har ju liksom prylkonsumtion en stor miljöpåverkan. Sådana dagar kanske vore nåt att etablera som komplement till en köpfri dag? En antagligen miljömässigt orelaterad - men kanske för många psykologiskt hälsosam - dag som jag lyckats ganska bra med idag är om det hade varit en pratfri dag. Jag har nämligen varit påfallande tyst. Men inte heller det beror faktiskt på några ädlare motiv. Jag har helt enkelt tappat rösten.

För att återvända till en köpfri dag kan jag alltså konstatera att jag i praktiken inte lyckades idag, med det symboliska syftet att låta bli att köpa nåt. Däremot tror jag att jag ändå deltog i det verkliga syftet - att reflektera över min egen och samhällets konsumtion...

Vad missar jag just nu?

Ett av de enklaste men också mest effektiva sätten att utveckla ökad naturvakenhet är att då och då under dagen ställa sig frågan: "Vad missar jag just nu?"

Denna fråga får mig att stanna upp och öppna mina sinnen. Det är så mycket som går mig förbi när jag är försjunken i dagdrömmerier, eller när jag är så fokuserad på ett mål att jag förlorar medvetenheten om det som sker runt omkring mig. Att ställa frågan "Vad missar jag just nu" gör att jag lägger märke till färger, former, varelser, händelser på ett helt nytt sätt. Jag blir medveten om vindriktningen, om ekorren uppe i trädet, om färgen på huset jag just gick förbi, en annan människas ansikte... Allt det som ligger bortom det som medvetandet omedelbart registrerar. Och det är ofta just här det riktigt spännande sker!

Testa själv! I olika sammanhang, i olika situationer, vid olika tidpunkter - ställ dig frågan "Vad missar jag just nu?"

Tracking i mörker

I helgen var jag i Alingsås och hälsade på min mor. På söndagen åkte jag tillbaka till Stockholm, men väl där på kvällen begav jag mig direkt iväg till "tracking" i mörker. Vi var en grupp som under ledning av Conny övade smygteknik, vår intuitiva förmåga att känna av andras närvaro, samt spårning i mörker med hjälp av ficklampa (släpljus avslöjar fantastiskt mycket om ett fotspår! Samma sak har jag ju erfarenhet av med hällristningar. De kan vara helt osynliga i dagsljus, men framträder tydligt i släpljus nattetid!)

Att vara i skogen i natten är ju en alldeles speciell känsla. Inte minst med en grupp människor som tillsammans rör sig i tystnad. Synsinnet får kapitulera till fördel för sinnen som hörsel, känsel, lukt...

Det är som nattens skog är en helt annan värld än den skog man upplever dagtid. Andra varelser rör sig i markerna. Det råder en trolskhet och en stillhet som är mäktig.

Bloggen vaknar till liv...

Ja, det blev helt enkelt en lååång paus på denna blogg. Berodde på en mängd olika anledningar. Men framförallt att rutinerna inte funkade. Dels blev min så härliga rytm att gå till min runoplats bruten efter sommaren, då det blev mer med jobbet. Svårt att hinna. Eller rättare sagt: Svårare att vara tillräckligt fokuserad på att komma ut dit när min tid blev mer begränsad. Men även när jag varit där, då brast jag i den andra rutinen - att skriva i denna naturdagbok!

Men nåja, det tänker jag inte ha nåt dåligt samvete för. För mig måste allt detta - från naturvistelse till bloggande - bygga på LUST! Ibland funderar jag på detta: Vad skulle hända om jag kastade ALLA "borde" i mitt liv överända och bara hängav mig åt lusten, inspirationen, min längtan? Skulle allt bli kaos? Eller skulle lusten leda till ett så mycket bättre liv - för mig och andra? I vilket fall tror jag att åtminstone proportionerna måste ändras. MER utgå från lust, MINDRE utgå från plikt, "borden".

Idag hade jag LUST att gå ut, ta några bilder - och blogga!

Frostlöv. Så vackert. Jag gillar verkligen november, denna månad då de sista löven faller från träden. Idag var det också så många fåglar ute. Märkte att jag kan komma dem närmare nu än för bara några veckor sedan. Antagligen för att de drar sig för att flyga och istället sitter stilla för att spara energi. Och det kommer bli ännu tydligare när vintern kommer. Då kan man ju nästan sträcka fram handen och röra vid koltrasten utan att den flyger iväg (Nåja...jag skrev nästan)

Törstig natur, lekfull ekorre, flitiga spindlar och bävrar

Nu i helgen regnade det. Tacka gudarna för det! För innan helgen skrek verkligen vegetationen ut sitt behov av vatten. Överallt slokade träd och växter. Druvflädern som förut varit så kraftfylld och lysande såg nu trött och hängig ut. Stensötan på bergssidan hade krullat ihop sina torra blad. Och björkarnas trädkronor var fyllda av gulnande löv.

Medan jag satt där på min runoplats så kom en ekorre skuttande lekfullt förbi mig. Den hoppade upp i en liten tanig björk och började använda den som gungbräda! Den gungade upp och ned ett bra tag. Sen skuttade den ned igen och kvickt pilade den iväg nedför kullen ned till mossen.

Resten av tiden den kvällen ägnade jag åt att göra en karta över platsen där jag märkte ut de olika djurstigar som jag kunde se. Fantastiskt vad kartritande öppnar ens ögon, speciellt om man har ett speciellt fokus för sin karta (som tex djurstigar). Plötsligt såg jag mönster jag inte upptäckt innan. För min inre blick kunde jag se rådjurens vandra genom landskapet...

Och medan jag gick där fann jag naturligtvis också andra spår av personerna på platsen. Här en flitig spindel som vävt ett konstverk. Inte bara små insekter fastnar i dessa nät. Solens glittrande strålar vävs in bland de tunna trådarna och skapar en känsla av nätet vibrerar av ett inneboende ljus. Detta är sånt som jag inte riktigt lyckats fånga i kameran, dock.

Igår - tisdag - var jag vid Kottlasjön här på Lidingö. Ambitionen var att träffa bävrar. Spåren var tydliga. Överallt nedfallna träd som de fällt. Speciellt aspar som de gillar extra mycket.

Jag såg också en damm som bävrarna måste ha byggt. Verkligen effektiv konstruktion med massor av kvistar och lera som tätning. Vid sidorna såg jag något som gjorde mig lite förvirrad. Nån hade grävt jord/lera från kanterna ovanför ån - såg nästan ut som från en stor spade eller liten grävskopa. Ser det verkligen ut så när bävrar tar lera? Eller vad var det? Här är i alla fall en bild av själva dammkonstruktionen.

När jag gick vidare såg jag flera olika diken eller kanaler som bävrarna gjort från ån och ut i omgivningen. Såg också en bäverhydda, men jag fick känslan av att den var övergiven. Såg i alla fall inga färska spår.

Några bävrar såg jag inte till denna kväll. Jag var trött och hungrig. La mig på en klippa och vilade. Vid stranden stod en gråhäger, som en urtidsfågel från en annan värld. Häftiga fåglar!
Ska åka hit fler gånger och se om bävrarna vill visa sig för mig. Jag var i alla fall glad över att ha känt deras närvaro så tydligt genom deras spår.

Varning för katten.

Utanför mitt fönster hörde jag nu på morgonen två koltrastar kvittra frenetiskt. Jag tittade ut och såg en hane och hona, men inget annat speciellt. Varför kvittrade de så? Hade de fått tokfnatt?

Gick in i köket igen och något fick mig att lägga märke till en kotte som låg på köksbordet, som min lilla dotter tagit in för ett bra tag sen, men som bara blivit kvar där.

Jag tog kotten och öppnade fönstret. Koltrastarna alarmerade fortfarande men höll på att flyga iväg mellan träden.

Jag kastade ut kotten. Den hade knappt landat på marken förrän en svart gestalt lösgjorde sig från skuggorna och sprang fram och nosade på kotten. En av husets katter.

Här fick jag förklaringen till fåglarnas alarm. Såklart. Jag borde ju anat det. Fåglarnas alarm är en fantasisk möjlighet att upptäcka andra djur som rör sig i omgivningarna. En påminnelse för mig att ta fåglarnas språk på allvar och genom dem vidga min medvetenhet om vad som försiggår på platsen.

Mitt i naturen - om vargar

På svtplay kan man nu se ett fint program om vargar i värmland. Det är programmet Mitt i naturen

Två lyor

Idag har varit en omskakande dag. Har inte kunnat sluta tänka på det sorgliga som hänt i Oslo. Så många unga människor...döda. Mina ögon tåras.

Kanske därför inte så konstigt att min fulla närvaro i skogen delvis fick stå tillbaka för tankar på offren och händelserna där. Men det var ändå helande att sitta på min runoplats, i stillhet, och låta tankar och känslor komma och gå.

Men ibland blev jag riktigt närvarande. Som när jag upptäckte en lya alldeldes nära min runoplats.

Jag gick fram och undersökte lyan. Såg ett möjligt tassavtryck i den utgrävda sanden/jorden framför ingången.

Min första tanke är att det är en rävlya. Det finns inte de typiska tecknen för ex grävlingsgryt - dvs en "stig" ut från ingången.

Jag hittade en plats på lagom avstånd och satte mig där, med ryggen mot en stor sten. Ägnade mig åt att fokuserat iaktta lyan samtidigt som jag praktiserade sinnesmeditation där jag mer allmänt observerade vad som pågick inom mig och runtom mig.

Så dök en äldre man med hund upp snett bakom mig. De såg mig inte först eftersom stenen skymde mig. Men de upptäckte mig ganska snabbt.
"Hej" sa jag
"Hej" svarade mannen. "Övar du yoga?"
"Nja...jag observerar lyan där framme för att se om nån kommer fram".

Mannen lyste upp och berättade att det fanns en rävlya på andra sidan kullen också. Han hade själv sett räven här, en riktigt fin en, med vacker päls.
Vi pratade lite, så log han och sa: "Ja...jag trodde du tränade Yoga".
"Ja" svarade jag. "På ett sätt gör jag kanske det. Tränar meditation och observerar naturen...samtidigt".

Jag hade blivit nyfiken på den andra lyan och gick för att leta efter den. Jag hittade den snabbt, bland ett område med stenar och klippblock. Här var det tydligt att det var en omfattande lya med flera ingångar.

Jag hittade en fin plats där jag även kunde sitta och observera denna lya. Satt där en stund men såg inte nån av lyans invånare. Nyfikenheten och spänningen var stor. Är lyorna bebodda? Vem eller vilka bor där?

Jag hoppas på att stifta bekantskap med dem framöver...