Spåren från förfäderna

Tog idag en tur till ett näraliggande gravfält som jag besöker då och då. Gravfältet är daterat till yngre järnåldern. Jag trivs med att vara här. Det är en vacker plats. Visserligen ligger det en väg intill, men den är bara en småväg som det inte är så mycket trafik på.

Detta är för mig en helig plats. Här viskar förmödrar och förfäder. En plats för minnen. Gravarna består av högar, stensättningar, resta stenar och även en så kallad treudd. Många gravar är överväxta och flacka och en del av dem kan vara lite svåra att få syn på. Men det gör bara att mitt intresse för platsen ökar. Det triggar och väcker mina sinnen att behöva undersöka platsen noggrant för att se var gravarna finns. Det är långt roligare än om alla gravar var tydliga och uppenbara.

Spår är som ett eko av handlingar. De spår som mina förfäder och förmödrar lämnat på den här platsen för över tusen år sedan, är som ett eko av deras aktiviteter. Jag som spårare kan genom sinnesnärvaro upptäcka spåren,och genom reflektion tolka och försöka förstå dem. Jag blir så intim med deras spår att jag kan uppleva det som att avståndet mellan deras tid och min krymper ihop. Slöjan mellan oss blir allt tunnare. Ibland kan jag då starkt uppleva deras närvaro runtomkring mig, som om de fortfarande lever här, som väktare av platsen.

Religionsarkeologen Anders Kaliff menar att en grav under förkristen tid betydde något annat än en grav i modern tid. Graven sågs som mycket mer "aktiv" än den moderna människan oftast uppfattar en grav. Graven var en helig plats, en kultplats. Offret var centralt i den forna seden och kanske sågs gravplatsen som just en offerplats där människan lade ned sitt sista offer - sin egen döda kropp. Kaliff menar att vi kanske borde byta ord på platsen. Istället för att tala om gravar, kanske vi når en bättre förståelse om vi talar om "altare". Gravplatsen som altarplats, som en plats där offer nedläggs och ceremonier utförs.

Jag sätter mig ned mellan några gravar. Morgonen var självförvållat ganska splittrad då jag ägnade mig åt att äta frukost, skriva på dator och lyssna på radio samtidigt. Men nu sitter jag här. Och lugnet kommer över mig. En trast sitter i toppen av en tall. Vinden rör sig genom landskapet. Kontakt med naturen, kontakt med förhistorien, kontakt med mig själv.

Förankring.

Ingen helt köpfri dag för mig, tyvärr

Idag var dagen för det utmärkta initiativet en köpfri dag som vill få oss att reflektera över våra konsumtionsmönster. Tyvärr hade jag själv förberett mig dåligt, så jag klarade det inte. Jag köpte:

- En lågenergilampa till vår förskola som behöver den till på måndag.
- Mat från konsum.
- och till och med falafel på en grill!

Om fokus hade varit på transporter så hade jag inte heller lyckats uppfylla en resfri dag eftersom jag och min 4-åriga dotter Hella åkte från Lidingö till Danderyd Gymnasium, där Hella skulle vara med i en dansuppvisning. Däremot hade jag lyckats med en bilfri dag för vi tog oss till Danderyd med kollektivtrafik. Det var vi nog ensamma om av alla de som besökte uppvisningen och jag ser det som en heroisk insats. Resan tog nämligen med bussar och tunnelbanor tur och retur ca mer än 4 timmar. Om jag rest dit med bil hade det tagit tur och retur kanske 30 minuter!
Den långa resan var också skälet till syndandet med falafeln - vi var tvungna att äta nåt helt enkelt.

Jag hade också lyckats bra om det varit en håll din bostad fri från uppvärmning-dag. Pelletspannan här hemma verkar ha pajat, och därför sitter jag nu insvept i en filt och skriver. En högst ofrivillig aktion såhär i slutet av november måste jag tillstå, men ändå.

Transporter och uppvärmning har ju liksom prylkonsumtion en stor miljöpåverkan. Sådana dagar kanske vore nåt att etablera som komplement till en köpfri dag? En antagligen miljömässigt orelaterad - men kanske för många psykologiskt hälsosam - dag som jag lyckats ganska bra med idag är om det hade varit en pratfri dag. Jag har nämligen varit påfallande tyst. Men inte heller det beror faktiskt på några ädlare motiv. Jag har helt enkelt tappat rösten.

För att återvända till en köpfri dag kan jag alltså konstatera att jag i praktiken inte lyckades idag, med det symboliska syftet att låta bli att köpa nåt. Däremot tror jag att jag ändå deltog i det verkliga syftet - att reflektera över min egen och samhällets konsumtion...

Vad missar jag just nu?

Ett av de enklaste men också mest effektiva sätten att utveckla ökad naturvakenhet är att då och då under dagen ställa sig frågan: "Vad missar jag just nu?"

Denna fråga får mig att stanna upp och öppna mina sinnen. Det är så mycket som går mig förbi när jag är försjunken i dagdrömmerier, eller när jag är så fokuserad på ett mål att jag förlorar medvetenheten om det som sker runt omkring mig. Att ställa frågan "Vad missar jag just nu" gör att jag lägger märke till färger, former, varelser, händelser på ett helt nytt sätt. Jag blir medveten om vindriktningen, om ekorren uppe i trädet, om färgen på huset jag just gick förbi, en annan människas ansikte... Allt det som ligger bortom det som medvetandet omedelbart registrerar. Och det är ofta just här det riktigt spännande sker!

Testa själv! I olika sammanhang, i olika situationer, vid olika tidpunkter - ställ dig frågan "Vad missar jag just nu?"

Tracking i mörker

I helgen var jag i Alingsås och hälsade på min mor. På söndagen åkte jag tillbaka till Stockholm, men väl där på kvällen begav jag mig direkt iväg till "tracking" i mörker. Vi var en grupp som under ledning av Conny övade smygteknik, vår intuitiva förmåga att känna av andras närvaro, samt spårning i mörker med hjälp av ficklampa (släpljus avslöjar fantastiskt mycket om ett fotspår! Samma sak har jag ju erfarenhet av med hällristningar. De kan vara helt osynliga i dagsljus, men framträder tydligt i släpljus nattetid!)

Att vara i skogen i natten är ju en alldeles speciell känsla. Inte minst med en grupp människor som tillsammans rör sig i tystnad. Synsinnet får kapitulera till fördel för sinnen som hörsel, känsel, lukt...

Det är som nattens skog är en helt annan värld än den skog man upplever dagtid. Andra varelser rör sig i markerna. Det råder en trolskhet och en stillhet som är mäktig.

Bloggen vaknar till liv...

Ja, det blev helt enkelt en lååång paus på denna blogg. Berodde på en mängd olika anledningar. Men framförallt att rutinerna inte funkade. Dels blev min så härliga rytm att gå till min runoplats bruten efter sommaren, då det blev mer med jobbet. Svårt att hinna. Eller rättare sagt: Svårare att vara tillräckligt fokuserad på att komma ut dit när min tid blev mer begränsad. Men även när jag varit där, då brast jag i den andra rutinen - att skriva i denna naturdagbok!

Men nåja, det tänker jag inte ha nåt dåligt samvete för. För mig måste allt detta - från naturvistelse till bloggande - bygga på LUST! Ibland funderar jag på detta: Vad skulle hända om jag kastade ALLA "borde" i mitt liv överända och bara hängav mig åt lusten, inspirationen, min längtan? Skulle allt bli kaos? Eller skulle lusten leda till ett så mycket bättre liv - för mig och andra? I vilket fall tror jag att åtminstone proportionerna måste ändras. MER utgå från lust, MINDRE utgå från plikt, "borden".

Idag hade jag LUST att gå ut, ta några bilder - och blogga!

Frostlöv. Så vackert. Jag gillar verkligen november, denna månad då de sista löven faller från träden. Idag var det också så många fåglar ute. Märkte att jag kan komma dem närmare nu än för bara några veckor sedan. Antagligen för att de drar sig för att flyga och istället sitter stilla för att spara energi. Och det kommer bli ännu tydligare när vintern kommer. Då kan man ju nästan sträcka fram handen och röra vid koltrasten utan att den flyger iväg (Nåja...jag skrev nästan)

Törstig natur, lekfull ekorre, flitiga spindlar och bävrar

Nu i helgen regnade det. Tacka gudarna för det! För innan helgen skrek verkligen vegetationen ut sitt behov av vatten. Överallt slokade träd och växter. Druvflädern som förut varit så kraftfylld och lysande såg nu trött och hängig ut. Stensötan på bergssidan hade krullat ihop sina torra blad. Och björkarnas trädkronor var fyllda av gulnande löv.

Medan jag satt där på min runoplats så kom en ekorre skuttande lekfullt förbi mig. Den hoppade upp i en liten tanig björk och började använda den som gungbräda! Den gungade upp och ned ett bra tag. Sen skuttade den ned igen och kvickt pilade den iväg nedför kullen ned till mossen.

Resten av tiden den kvällen ägnade jag åt att göra en karta över platsen där jag märkte ut de olika djurstigar som jag kunde se. Fantastiskt vad kartritande öppnar ens ögon, speciellt om man har ett speciellt fokus för sin karta (som tex djurstigar). Plötsligt såg jag mönster jag inte upptäckt innan. För min inre blick kunde jag se rådjurens vandra genom landskapet...

Och medan jag gick där fann jag naturligtvis också andra spår av personerna på platsen. Här en flitig spindel som vävt ett konstverk. Inte bara små insekter fastnar i dessa nät. Solens glittrande strålar vävs in bland de tunna trådarna och skapar en känsla av nätet vibrerar av ett inneboende ljus. Detta är sånt som jag inte riktigt lyckats fånga i kameran, dock.

Igår - tisdag - var jag vid Kottlasjön här på Lidingö. Ambitionen var att träffa bävrar. Spåren var tydliga. Överallt nedfallna träd som de fällt. Speciellt aspar som de gillar extra mycket.

Jag såg också en damm som bävrarna måste ha byggt. Verkligen effektiv konstruktion med massor av kvistar och lera som tätning. Vid sidorna såg jag något som gjorde mig lite förvirrad. Nån hade grävt jord/lera från kanterna ovanför ån - såg nästan ut som från en stor spade eller liten grävskopa. Ser det verkligen ut så när bävrar tar lera? Eller vad var det? Här är i alla fall en bild av själva dammkonstruktionen.

När jag gick vidare såg jag flera olika diken eller kanaler som bävrarna gjort från ån och ut i omgivningen. Såg också en bäverhydda, men jag fick känslan av att den var övergiven. Såg i alla fall inga färska spår.

Några bävrar såg jag inte till denna kväll. Jag var trött och hungrig. La mig på en klippa och vilade. Vid stranden stod en gråhäger, som en urtidsfågel från en annan värld. Häftiga fåglar!
Ska åka hit fler gånger och se om bävrarna vill visa sig för mig. Jag var i alla fall glad över att ha känt deras närvaro så tydligt genom deras spår.

Varning för katten.

Utanför mitt fönster hörde jag nu på morgonen två koltrastar kvittra frenetiskt. Jag tittade ut och såg en hane och hona, men inget annat speciellt. Varför kvittrade de så? Hade de fått tokfnatt?

Gick in i köket igen och något fick mig att lägga märke till en kotte som låg på köksbordet, som min lilla dotter tagit in för ett bra tag sen, men som bara blivit kvar där.

Jag tog kotten och öppnade fönstret. Koltrastarna alarmerade fortfarande men höll på att flyga iväg mellan träden.

Jag kastade ut kotten. Den hade knappt landat på marken förrän en svart gestalt lösgjorde sig från skuggorna och sprang fram och nosade på kotten. En av husets katter.

Här fick jag förklaringen till fåglarnas alarm. Såklart. Jag borde ju anat det. Fåglarnas alarm är en fantasisk möjlighet att upptäcka andra djur som rör sig i omgivningarna. En påminnelse för mig att ta fåglarnas språk på allvar och genom dem vidga min medvetenhet om vad som försiggår på platsen.

Mitt i naturen - om vargar

På svtplay kan man nu se ett fint program om vargar i värmland. Det är programmet Mitt i naturen

Två lyor

Idag har varit en omskakande dag. Har inte kunnat sluta tänka på det sorgliga som hänt i Oslo. Så många unga människor...döda. Mina ögon tåras.

Kanske därför inte så konstigt att min fulla närvaro i skogen delvis fick stå tillbaka för tankar på offren och händelserna där. Men det var ändå helande att sitta på min runoplats, i stillhet, och låta tankar och känslor komma och gå.

Men ibland blev jag riktigt närvarande. Som när jag upptäckte en lya alldeldes nära min runoplats.

Jag gick fram och undersökte lyan. Såg ett möjligt tassavtryck i den utgrävda sanden/jorden framför ingången.

Min första tanke är att det är en rävlya. Det finns inte de typiska tecknen för ex grävlingsgryt - dvs en "stig" ut från ingången.

Jag hittade en plats på lagom avstånd och satte mig där, med ryggen mot en stor sten. Ägnade mig åt att fokuserat iaktta lyan samtidigt som jag praktiserade sinnesmeditation där jag mer allmänt observerade vad som pågick inom mig och runtom mig.

Så dök en äldre man med hund upp snett bakom mig. De såg mig inte först eftersom stenen skymde mig. Men de upptäckte mig ganska snabbt.
"Hej" sa jag
"Hej" svarade mannen. "Övar du yoga?"
"Nja...jag observerar lyan där framme för att se om nån kommer fram".

Mannen lyste upp och berättade att det fanns en rävlya på andra sidan kullen också. Han hade själv sett räven här, en riktigt fin en, med vacker päls.
Vi pratade lite, så log han och sa: "Ja...jag trodde du tränade Yoga".
"Ja" svarade jag. "På ett sätt gör jag kanske det. Tränar meditation och observerar naturen...samtidigt".

Jag hade blivit nyfiken på den andra lyan och gick för att leta efter den. Jag hittade den snabbt, bland ett område med stenar och klippblock. Här var det tydligt att det var en omfattande lya med flera ingångar.

Jag hittade en fin plats där jag även kunde sitta och observera denna lya. Satt där en stund men såg inte nån av lyans invånare. Nyfikenheten och spänningen var stor. Är lyorna bebodda? Vem eller vilka bor där?

Jag hoppas på att stifta bekantskap med dem framöver...

Besökte skogarna utanför Enköping

Igår var jag på en skogspromenad i skogarna utanför Enköping, tillsammans med en vän som bor där. Efter att ha ätit en omsorgsfullt tillagad middag (indisk mat) gav vi oss iväg. Tyvärr hade jag sovit dåligt natten innan så jag var insvept i en filt av trötthet. Så det kanske blev mer naturtrötthet än naturvakenhet. Men det var ändå en härlig promenad. Smakade på backtimjan, vilda krusbär, blåbär och körsbär. Såg spillning från älg, rådjur och kanske grävling. Min vän hade sett spårlöpa av Lo här en vinter också. Ormvråkens klagan och hackspettars knackanden följde vår väg. Förfallna lämningar av gamla torp fanns överallt i skogen. Vilka människoliv hade levt här en gång? Det är fascinerade med ruiner. Så laddade med minnen. Finns minnena kvar där på platsen? Forskaren Rupert Sheldrake menar ju att minnen inte bara är nåt som finns i hjärnan, utan att de snarare är ett fält som vi ingår i (0m jag minns hans teori någorlunda rätt, behöver reservera mig...) Det kan kännas så för mig. Som att jag kan komma i kontakt med de minnen som finns där på platsen.

Överraskad av Tor

Idag gick jag till runoplatsen framåt kvällen. Vädret var varmt och lite fuktigt. Solen lekte bland lövverken. Klättrade upp på en sten och tog en stund att bara landa. Blundade. Lyssnade till fåglarna - koltrastar som sjöng sin vackra kvällssång.

Så tränade jag lite smygteknik samtidigt som jag fokuserade på att vara närvarande med alla sinnen.

Då kände jag de första regndropparna.
En stark vind kom från sydväst.

Så en åskknall! Helt utan förvarning. Inga tidigare muller. Bara detta himmelsbrak.

Vinden tilltog. Jag såg hur asparna och björkarna dansade extatiskt i vinden. De kastade sina kronor runt runt, medan löven rasslade våldsamt.
Nu kom regnet. En störtskur!

Jag skyndade mig in under en gran. Kände lite obehag. Tors kraft har jag respekt för. Och det där man hört sen barndomen att man inte ska stå under ett träd kom tillbaka. Fast det handlar väl framförallt om att inte ställa sig under ett enskilt träd på en i övrigt öppen plats. Men jag märkte att jag kände mig osäker över hur jag bäst förhåller mig till åskoväder när jag befinner mig utomhus. Vanligaste rådet är ju annars - stanna i huset, eller sätt dig i bilen. Men här i skogen? Finns det några bättre och sämre ställen att befinna sig på då? Jag valde i alla fall en ganska kortvuxen gran som ändå skyddade mig bra från regnet.

Men jag var redan dyblöt. Och det var härligt! Och åskovädret gick över lika snabbt som det kom. Det var bara denna enda åskknall, sen regnet. Och så upphörde även regnet. Allt blev stilla. Solen började försiktigt komma fram igen. Dofter slog emot mig från jorden. Fuktig växtlighet.

Jag såg druvfläderbusken med sina röda frukter. Giftig. Ger magsmärtor och illamående om man äter mer än 10 bär. Men vacker är den. Påminner ju lite grann om rönnen som brukar sägas vara Tors träd. Men jag anser inte att det är Tors träd. Rönnen kallas i mytologin för "Tors räddning". Alltså den som hjälper Tor, och den benämningen förekommer i en berättelse där Tor får hjälp av en Jättinna - Grid. Jag tror att rönnen är hennes träd. Grids träd.

Men nåväl. Detta var en druvfläder. Rönn finns det också gott om, men ännu inga röda bär på dem.

Vandrade runt på platsen och såg vad som uppenbarade sig nu efter regnet. Vackert med alla vattendropparna på blanden. Såg många spår efter ekorrar som ätit.

Och så hittade jag spillning av rådjur. Och alldeles intill, någon som krafsat vid foten av ett träd. Samma rådjur? Jag kunde följa rådjurets vandring genom landskapet, den/de hade skrapat upp marken i sökandet efter nåt ätbart.

Så såg jag tre fåglar, nötskrikor, som flög från ett träd till ett annat. De flög nära mig, alldeles ovanför, så jag såg deras vackra vingteckningar.

Jag gick ned till mossen. Denna magiska mosse. Ger mig verkligen en uråldrig känsla. Här bor en feminin kraft. På sådana här platser offrade människorna till sina gudar under hela stenåldern, genom bronsåldern och upp i järnåldern. Och jag förstår varför. Mystik, urkraft, som en livets fuktiga källa, ett naturens sköte. När jag först kom till platsen offrade även jag. En riskaka, bland annat...

Här mötte jag också en liten person som lockats fram av regnet. Antagligen bor den där i mossen. Den verkar blivit lite störd av att jag tog kort på den, för då hoppade den iväg.

Det var också en tanke som fanns hos mig under denna naturvistelse. Hur påverkar denna blogg mitt varande i naturen? Finns det en risk att jag blir för resultatinriktad? Att jag vill ha tillräckligt "häftiga" upplevelser som jag tror folk är intresserade av att läsa om? Och att jag börjar fokusera på att ta massa foton, och därmed ställer en kamera mellan mig och den direkta naturupplevelsen?

Ja, risken finns verkligen. Jag kände det idag.

Men det finns också en fördel. Bloggen kanske gör mig ännu mer nyfiken. Hjälper mig att ställa fler frågor, hindrar mig från att bara gå på i rutin på den här platsen. Jag utmanar kanske mig själv lite mer, om jag vet att jag skall skriva om det?

Ja, vi får se. Känner i alla fall att det är viktigt att vara medveten om att detta bloggande faktiskt påverkar min vistelse där inne i skogen.

Runoplats

Vad skall jag kalla den plats dit jag går? Den plats som jag skall skapa en sådan speciell relation till? Det finns ju vissa namn, på skogen, på mossen som ligger i anslutning till min plats. Men jag känner ett behov av att ge ett namn åt just den avgränsade plats dit jag går och där jag sitter.

Det är en helig plats för mig. Det är också en hemlig plats. Jag går dit ensam. Det är en plats för mig själv och för mitt möte med naturens varelser. Därför känns den just hemlig. Den är också hem-lig. Jag går dit som till ett andra hem. Visserligen är det inte bara mitt hem, många andra varelser har denna plats som sitt hem i ännu högre grad än jag. Men det är ändå för mig redan en känsla av att komma hem.

Runa är inte bara namnet på fornnordiska skrivtecken. Det finns också andra former av runor - i Kalevala till exempel hör vi om runosånger.

Runa eller runo- har en ursprunglig betydelse som "hemlighet" eller "hemlig viskning" Kanske passar det bra att kalla platsen för min runoplats. Det är en hemlig plats. Det är en plats för viskningar. Där jag rör mig tyst, försiktigt och viskande. Och där jag öppnar mig för naturens viskningar.

Runoplats. Känns bra.

Ytterligare djurspår

De tidigare bilderna var från i går kväll. Hörde då också råbockens bröl från andra sidan mossen.
Idag hittade jag på min plats ytterligare spår av djur - en måltid även det? En mängd fjädrar på och runtomkring en sten. Men bara fjädrar, och jag såg inga direkta tuggmärken på dem. Hittade inte heller Rester av skelett eller inälvor.

En hårig sten...

Vad har hänt här? Håren var ca 1 cm långa. Rödbruna och vita strån. Låg uppe på en sten. Är det rester efter en måltid? Vem har ätit och vem blev i så fall uppäten? Eller har det hänt något helt annat?

En liten person har avslutat en måltid. Undrar om den bor i närheten? Ska kika efter bo uppe i trädtopparna...

En plats i skogen

Jag har som ambition att så ofta som möjligt besöka en plats i skogen nära där jag bor. En  plats i skogen. Det är viktigt. Att återkomma till samma plats, bli intim med den, lära känna den. Se förändringar över tid. Successivt låta platsens hemligheter uppenbara sig. Lära känna de personer som bor där - träd, rådjur, fåglar...

Jag vill förhålla mig ödmjuk. Jag är på besök i nån annans hem, nån annans livsutrymme. Skall försöka vara varsam, lyssnande.

Den här naturdagboken - i form av en blogg - är kanske först och främst till för mig själv. Att skapa berättelser av det jag upplever, tänker och känner. För att nå djupare förståelse, se sammanhang tydligare. Men det finns också orsaker varför jag valt att göra dagboken till en blogg.

Dels hoppas jag kunna inspirera andra till naturvakenhet, att finna sin  plats i naturen.

Dels ser jag det som en kunskapsbank under utveckling. Hjälp mig gärna och diskutera de upplevelser och de mysterier jag träffar på under min naturvistelse.