Mitt i naturen - om vargar

På svtplay kan man nu se ett fint program om vargar i värmland. Det är programmet Mitt i naturen

Två lyor

Idag har varit en omskakande dag. Har inte kunnat sluta tänka på det sorgliga som hänt i Oslo. Så många unga människor...döda. Mina ögon tåras.

Kanske därför inte så konstigt att min fulla närvaro i skogen delvis fick stå tillbaka för tankar på offren och händelserna där. Men det var ändå helande att sitta på min runoplats, i stillhet, och låta tankar och känslor komma och gå.

Men ibland blev jag riktigt närvarande. Som när jag upptäckte en lya alldeldes nära min runoplats.

Jag gick fram och undersökte lyan. Såg ett möjligt tassavtryck i den utgrävda sanden/jorden framför ingången.

Min första tanke är att det är en rävlya. Det finns inte de typiska tecknen för ex grävlingsgryt - dvs en "stig" ut från ingången.

Jag hittade en plats på lagom avstånd och satte mig där, med ryggen mot en stor sten. Ägnade mig åt att fokuserat iaktta lyan samtidigt som jag praktiserade sinnesmeditation där jag mer allmänt observerade vad som pågick inom mig och runtom mig.

Så dök en äldre man med hund upp snett bakom mig. De såg mig inte först eftersom stenen skymde mig. Men de upptäckte mig ganska snabbt.
"Hej" sa jag
"Hej" svarade mannen. "Övar du yoga?"
"Nja...jag observerar lyan där framme för att se om nån kommer fram".

Mannen lyste upp och berättade att det fanns en rävlya på andra sidan kullen också. Han hade själv sett räven här, en riktigt fin en, med vacker päls.
Vi pratade lite, så log han och sa: "Ja...jag trodde du tränade Yoga".
"Ja" svarade jag. "På ett sätt gör jag kanske det. Tränar meditation och observerar naturen...samtidigt".

Jag hade blivit nyfiken på den andra lyan och gick för att leta efter den. Jag hittade den snabbt, bland ett område med stenar och klippblock. Här var det tydligt att det var en omfattande lya med flera ingångar.

Jag hittade en fin plats där jag även kunde sitta och observera denna lya. Satt där en stund men såg inte nån av lyans invånare. Nyfikenheten och spänningen var stor. Är lyorna bebodda? Vem eller vilka bor där?

Jag hoppas på att stifta bekantskap med dem framöver...

Besökte skogarna utanför Enköping

Igår var jag på en skogspromenad i skogarna utanför Enköping, tillsammans med en vän som bor där. Efter att ha ätit en omsorgsfullt tillagad middag (indisk mat) gav vi oss iväg. Tyvärr hade jag sovit dåligt natten innan så jag var insvept i en filt av trötthet. Så det kanske blev mer naturtrötthet än naturvakenhet. Men det var ändå en härlig promenad. Smakade på backtimjan, vilda krusbär, blåbär och körsbär. Såg spillning från älg, rådjur och kanske grävling. Min vän hade sett spårlöpa av Lo här en vinter också. Ormvråkens klagan och hackspettars knackanden följde vår väg. Förfallna lämningar av gamla torp fanns överallt i skogen. Vilka människoliv hade levt här en gång? Det är fascinerade med ruiner. Så laddade med minnen. Finns minnena kvar där på platsen? Forskaren Rupert Sheldrake menar ju att minnen inte bara är nåt som finns i hjärnan, utan att de snarare är ett fält som vi ingår i (0m jag minns hans teori någorlunda rätt, behöver reservera mig...) Det kan kännas så för mig. Som att jag kan komma i kontakt med de minnen som finns där på platsen.

Överraskad av Tor

Idag gick jag till runoplatsen framåt kvällen. Vädret var varmt och lite fuktigt. Solen lekte bland lövverken. Klättrade upp på en sten och tog en stund att bara landa. Blundade. Lyssnade till fåglarna - koltrastar som sjöng sin vackra kvällssång.

Så tränade jag lite smygteknik samtidigt som jag fokuserade på att vara närvarande med alla sinnen.

Då kände jag de första regndropparna.
En stark vind kom från sydväst.

Så en åskknall! Helt utan förvarning. Inga tidigare muller. Bara detta himmelsbrak.

Vinden tilltog. Jag såg hur asparna och björkarna dansade extatiskt i vinden. De kastade sina kronor runt runt, medan löven rasslade våldsamt.
Nu kom regnet. En störtskur!

Jag skyndade mig in under en gran. Kände lite obehag. Tors kraft har jag respekt för. Och det där man hört sen barndomen att man inte ska stå under ett träd kom tillbaka. Fast det handlar väl framförallt om att inte ställa sig under ett enskilt träd på en i övrigt öppen plats. Men jag märkte att jag kände mig osäker över hur jag bäst förhåller mig till åskoväder när jag befinner mig utomhus. Vanligaste rådet är ju annars - stanna i huset, eller sätt dig i bilen. Men här i skogen? Finns det några bättre och sämre ställen att befinna sig på då? Jag valde i alla fall en ganska kortvuxen gran som ändå skyddade mig bra från regnet.

Men jag var redan dyblöt. Och det var härligt! Och åskovädret gick över lika snabbt som det kom. Det var bara denna enda åskknall, sen regnet. Och så upphörde även regnet. Allt blev stilla. Solen började försiktigt komma fram igen. Dofter slog emot mig från jorden. Fuktig växtlighet.

Jag såg druvfläderbusken med sina röda frukter. Giftig. Ger magsmärtor och illamående om man äter mer än 10 bär. Men vacker är den. Påminner ju lite grann om rönnen som brukar sägas vara Tors träd. Men jag anser inte att det är Tors träd. Rönnen kallas i mytologin för "Tors räddning". Alltså den som hjälper Tor, och den benämningen förekommer i en berättelse där Tor får hjälp av en Jättinna - Grid. Jag tror att rönnen är hennes träd. Grids träd.

Men nåväl. Detta var en druvfläder. Rönn finns det också gott om, men ännu inga röda bär på dem.

Vandrade runt på platsen och såg vad som uppenbarade sig nu efter regnet. Vackert med alla vattendropparna på blanden. Såg många spår efter ekorrar som ätit.

Och så hittade jag spillning av rådjur. Och alldeles intill, någon som krafsat vid foten av ett träd. Samma rådjur? Jag kunde följa rådjurets vandring genom landskapet, den/de hade skrapat upp marken i sökandet efter nåt ätbart.

Så såg jag tre fåglar, nötskrikor, som flög från ett träd till ett annat. De flög nära mig, alldeles ovanför, så jag såg deras vackra vingteckningar.

Jag gick ned till mossen. Denna magiska mosse. Ger mig verkligen en uråldrig känsla. Här bor en feminin kraft. På sådana här platser offrade människorna till sina gudar under hela stenåldern, genom bronsåldern och upp i järnåldern. Och jag förstår varför. Mystik, urkraft, som en livets fuktiga källa, ett naturens sköte. När jag först kom till platsen offrade även jag. En riskaka, bland annat...

Här mötte jag också en liten person som lockats fram av regnet. Antagligen bor den där i mossen. Den verkar blivit lite störd av att jag tog kort på den, för då hoppade den iväg.

Det var också en tanke som fanns hos mig under denna naturvistelse. Hur påverkar denna blogg mitt varande i naturen? Finns det en risk att jag blir för resultatinriktad? Att jag vill ha tillräckligt "häftiga" upplevelser som jag tror folk är intresserade av att läsa om? Och att jag börjar fokusera på att ta massa foton, och därmed ställer en kamera mellan mig och den direkta naturupplevelsen?

Ja, risken finns verkligen. Jag kände det idag.

Men det finns också en fördel. Bloggen kanske gör mig ännu mer nyfiken. Hjälper mig att ställa fler frågor, hindrar mig från att bara gå på i rutin på den här platsen. Jag utmanar kanske mig själv lite mer, om jag vet att jag skall skriva om det?

Ja, vi får se. Känner i alla fall att det är viktigt att vara medveten om att detta bloggande faktiskt påverkar min vistelse där inne i skogen.

Runoplats

Vad skall jag kalla den plats dit jag går? Den plats som jag skall skapa en sådan speciell relation till? Det finns ju vissa namn, på skogen, på mossen som ligger i anslutning till min plats. Men jag känner ett behov av att ge ett namn åt just den avgränsade plats dit jag går och där jag sitter.

Det är en helig plats för mig. Det är också en hemlig plats. Jag går dit ensam. Det är en plats för mig själv och för mitt möte med naturens varelser. Därför känns den just hemlig. Den är också hem-lig. Jag går dit som till ett andra hem. Visserligen är det inte bara mitt hem, många andra varelser har denna plats som sitt hem i ännu högre grad än jag. Men det är ändå för mig redan en känsla av att komma hem.

Runa är inte bara namnet på fornnordiska skrivtecken. Det finns också andra former av runor - i Kalevala till exempel hör vi om runosånger.

Runa eller runo- har en ursprunglig betydelse som "hemlighet" eller "hemlig viskning" Kanske passar det bra att kalla platsen för min runoplats. Det är en hemlig plats. Det är en plats för viskningar. Där jag rör mig tyst, försiktigt och viskande. Och där jag öppnar mig för naturens viskningar.

Runoplats. Känns bra.

Ytterligare djurspår

De tidigare bilderna var från i går kväll. Hörde då också råbockens bröl från andra sidan mossen.
Idag hittade jag på min plats ytterligare spår av djur - en måltid även det? En mängd fjädrar på och runtomkring en sten. Men bara fjädrar, och jag såg inga direkta tuggmärken på dem. Hittade inte heller Rester av skelett eller inälvor.

En hårig sten...

Vad har hänt här? Håren var ca 1 cm långa. Rödbruna och vita strån. Låg uppe på en sten. Är det rester efter en måltid? Vem har ätit och vem blev i så fall uppäten? Eller har det hänt något helt annat?

En liten person har avslutat en måltid. Undrar om den bor i närheten? Ska kika efter bo uppe i trädtopparna...

En plats i skogen

Jag har som ambition att så ofta som möjligt besöka en plats i skogen nära där jag bor. En  plats i skogen. Det är viktigt. Att återkomma till samma plats, bli intim med den, lära känna den. Se förändringar över tid. Successivt låta platsens hemligheter uppenbara sig. Lära känna de personer som bor där - träd, rådjur, fåglar...

Jag vill förhålla mig ödmjuk. Jag är på besök i nån annans hem, nån annans livsutrymme. Skall försöka vara varsam, lyssnande.

Den här naturdagboken - i form av en blogg - är kanske först och främst till för mig själv. Att skapa berättelser av det jag upplever, tänker och känner. För att nå djupare förståelse, se sammanhang tydligare. Men det finns också orsaker varför jag valt att göra dagboken till en blogg.

Dels hoppas jag kunna inspirera andra till naturvakenhet, att finna sin  plats i naturen.

Dels ser jag det som en kunskapsbank under utveckling. Hjälp mig gärna och diskutera de upplevelser och de mysterier jag träffar på under min naturvistelse.