Törstig natur, lekfull ekorre, flitiga spindlar och bävrar

Nu i helgen regnade det. Tacka gudarna för det! För innan helgen skrek verkligen vegetationen ut sitt behov av vatten. Överallt slokade träd och växter. Druvflädern som förut varit så kraftfylld och lysande såg nu trött och hängig ut. Stensötan på bergssidan hade krullat ihop sina torra blad. Och björkarnas trädkronor var fyllda av gulnande löv.

Medan jag satt där på min runoplats så kom en ekorre skuttande lekfullt förbi mig. Den hoppade upp i en liten tanig björk och började använda den som gungbräda! Den gungade upp och ned ett bra tag. Sen skuttade den ned igen och kvickt pilade den iväg nedför kullen ned till mossen.

Resten av tiden den kvällen ägnade jag åt att göra en karta över platsen där jag märkte ut de olika djurstigar som jag kunde se. Fantastiskt vad kartritande öppnar ens ögon, speciellt om man har ett speciellt fokus för sin karta (som tex djurstigar). Plötsligt såg jag mönster jag inte upptäckt innan. För min inre blick kunde jag se rådjurens vandra genom landskapet...

Och medan jag gick där fann jag naturligtvis också andra spår av personerna på platsen. Här en flitig spindel som vävt ett konstverk. Inte bara små insekter fastnar i dessa nät. Solens glittrande strålar vävs in bland de tunna trådarna och skapar en känsla av nätet vibrerar av ett inneboende ljus. Detta är sånt som jag inte riktigt lyckats fånga i kameran, dock.

Igår - tisdag - var jag vid Kottlasjön här på Lidingö. Ambitionen var att träffa bävrar. Spåren var tydliga. Överallt nedfallna träd som de fällt. Speciellt aspar som de gillar extra mycket.

Jag såg också en damm som bävrarna måste ha byggt. Verkligen effektiv konstruktion med massor av kvistar och lera som tätning. Vid sidorna såg jag något som gjorde mig lite förvirrad. Nån hade grävt jord/lera från kanterna ovanför ån - såg nästan ut som från en stor spade eller liten grävskopa. Ser det verkligen ut så när bävrar tar lera? Eller vad var det? Här är i alla fall en bild av själva dammkonstruktionen.

När jag gick vidare såg jag flera olika diken eller kanaler som bävrarna gjort från ån och ut i omgivningen. Såg också en bäverhydda, men jag fick känslan av att den var övergiven. Såg i alla fall inga färska spår.

Några bävrar såg jag inte till denna kväll. Jag var trött och hungrig. La mig på en klippa och vilade. Vid stranden stod en gråhäger, som en urtidsfågel från en annan värld. Häftiga fåglar!
Ska åka hit fler gånger och se om bävrarna vill visa sig för mig. Jag var i alla fall glad över att ha känt deras närvaro så tydligt genom deras spår.

Varning för katten.

Utanför mitt fönster hörde jag nu på morgonen två koltrastar kvittra frenetiskt. Jag tittade ut och såg en hane och hona, men inget annat speciellt. Varför kvittrade de så? Hade de fått tokfnatt?

Gick in i köket igen och något fick mig att lägga märke till en kotte som låg på köksbordet, som min lilla dotter tagit in för ett bra tag sen, men som bara blivit kvar där.

Jag tog kotten och öppnade fönstret. Koltrastarna alarmerade fortfarande men höll på att flyga iväg mellan träden.

Jag kastade ut kotten. Den hade knappt landat på marken förrän en svart gestalt lösgjorde sig från skuggorna och sprang fram och nosade på kotten. En av husets katter.

Här fick jag förklaringen till fåglarnas alarm. Såklart. Jag borde ju anat det. Fåglarnas alarm är en fantasisk möjlighet att upptäcka andra djur som rör sig i omgivningarna. En påminnelse för mig att ta fåglarnas språk på allvar och genom dem vidga min medvetenhet om vad som försiggår på platsen.