Kanske därför inte så konstigt att min fulla närvaro i skogen delvis fick stå tillbaka för tankar på offren och händelserna där. Men det var ändå helande att sitta på min runoplats, i stillhet, och låta tankar och känslor komma och gå.
Men ibland blev jag riktigt närvarande. Som när jag upptäckte en lya alldeldes nära min runoplats.
Jag gick fram och undersökte lyan. Såg ett möjligt tassavtryck i den utgrävda sanden/jorden framför ingången.
Min första tanke är att det är en rävlya. Det finns inte de typiska tecknen för ex grävlingsgryt - dvs en "stig" ut från ingången.
Jag hittade en plats på lagom avstånd och satte mig där, med ryggen mot en stor sten. Ägnade mig åt att fokuserat iaktta lyan samtidigt som jag praktiserade sinnesmeditation där jag mer allmänt observerade vad som pågick inom mig och runtom mig.
Så dök en äldre man med hund upp snett bakom mig. De såg mig inte först eftersom stenen skymde mig. Men de upptäckte mig ganska snabbt.
"Hej" sa jag
"Hej" svarade mannen. "Övar du yoga?"
"Nja...jag observerar lyan där framme för att se om nån kommer fram".
Mannen lyste upp och berättade att det fanns en rävlya på andra sidan kullen också. Han hade själv sett räven här, en riktigt fin en, med vacker päls.
Vi pratade lite, så log han och sa: "Ja...jag trodde du tränade Yoga".
"Ja" svarade jag. "På ett sätt gör jag kanske det. Tränar meditation och observerar naturen...samtidigt".
Jag hade blivit nyfiken på den andra lyan och gick för att leta efter den. Jag hittade den snabbt, bland ett område med stenar och klippblock. Här var det tydligt att det var en omfattande lya med flera ingångar.
Jag hittade en fin plats där jag även kunde sitta och observera denna lya. Satt där en stund men såg inte nån av lyans invånare. Nyfikenheten och spänningen var stor. Är lyorna bebodda? Vem eller vilka bor där?
Jag hoppas på att stifta bekantskap med dem framöver...
En sån fin liten berättelse. Om du kommer till Borås nån gång så får vi gå ut tillsammans. Ida-Frida skulle nog gilla att spåra djur med dig.
SvaraRadera