Jag började redan i somras och blev nyss färdig med det första (och mest omfattande) blocket.
Nu är det ett block som heter Mindfulness - en introduktion. Men även där ingår många övningar i naturen.
Idag gjorde jag en av dessa övningar som hette "Observation". Inget nytt alls för mig egentligen, men det är ju alltid en bra övning.
Jag gick till dungen i Bredablick, till slänten med lövträden. Först gjorde jag en övning att tona in på sinnena, ett i taget. Sedan blundade jag igen, tog några andetag och öppnade ögonen. Fokuserade på det första som fångade min uppmärksamhet. Det var ett träd, en lönn.
När jag observerade det såg jag att de lägsta grenarna var döda. Grenarna växte huvudsakligen på norrsidan av trädet (vänster i bilden), eftersom en tall stod och skymde och trängde sig på från söder. Jag kunde urskilja de levande grenarnas knoppar. De var vackra, snirkliga siluetter mot himlen.
Barken var brun och skrovlig, med ganska fina "strimmor". Läste på en sida att stammen liknar "grågåsens hals" och det ligger nåt i det.
På den nedre delen av stammen var en stor skada som blivit delvis övervuxen med bark.
Jag utforskade trädet med olika sinnen. Luktade på barken. Den luktade varm och torr, om det nu kan beskriva en lukt. Men jag tyckte om den. Träigt. Smakade lite på barken också och den smakade ungefär som den luktade.
Jag kände med mina händer på barken. Skrovligt och strävt. Jag skrubbade mina händer mot den och det var en skön känsla. Påminde om samma känsla som när jag ibland använt sån där skrubb-gel i duschen. Lite rivigt men ändå skönt.
När jag utforskar träd och andra varelser i naturen på det här sättet märker jag hur det "träder fram" från att vara en del av en bakgrund till att bli en egen varelse med sin egen individualitet och personlighet. Det är lätt att en relation börjar skapas.
Som en fortsättning på observationsövningen var en uppgift att - fortfarande i naturen - rikta fokus mot tankar och känslor. Jag skulle ta ett par djupa andetag och sedan notera vilken tanke som först uppstår. Tanken jag fick var att jag tänkte på telefonsamtalet jag haft med min bror alldeles innan.
Nästa övning var att välja en tanke eller känsla att observera en stund. Om tankarna började glida iväg skulle jag varsamt föra dem tillbaka till den ursprungliga tanken eller känslan.
Jag fokuserade på en känsla i bröstet. En oroskänsla. Kanske sorgsenhet. Istället för att börja analysera var den kom ifrån eller varför, bara jag observerade. Istället för att försöka "fixa" och ändra, lät jag känslan vara precis som den var. Det var en lättnad och efter en stund gav kroppen ifrån dig en djup, skön suck. Att bara låta vara.
