fredag 30 december 2011

Spåren från förfäderna

Tog idag en tur till ett näraliggande gravfält som jag besöker då och då. Gravfältet är daterat till yngre järnåldern. Jag trivs med att vara här. Det är en vacker plats. Visserligen ligger det en väg intill, men den är bara en småväg som det inte är så mycket trafik på.



Detta är för mig en helig plats. Här viskar förmödrar och förfäder. En plats för minnen. Gravarna består av högar, stensättningar, resta stenar och även en så kallad treudd. Många gravar är överväxta och flacka och en del av dem kan vara lite svåra att få syn på. Men det gör bara att mitt intresse för platsen ökar. Det triggar och väcker mina sinnen att behöva undersöka platsen noggrant för att se var gravarna finns. Det är långt roligare än om alla gravar var tydliga och uppenbara.



Spår är som ett eko av handlingar. De spår som mina förfäder och förmödrar lämnat på den här platsen för över tusen år sedan, är som ett eko av deras aktiviteter. Jag som spårare kan genom sinnesnärvaro upptäcka spåren,och genom reflektion tolka och försöka förstå dem. Jag blir så intim med deras spår att jag kan uppleva det som att avståndet mellan deras tid och min krymper ihop. Slöjan mellan oss blir allt tunnare. Ibland kan jag då starkt uppleva deras närvaro runtomkring mig, som om de fortfarande lever här, som väktare av platsen.

Religionsarkeologen Anders Kaliff menar att en grav under förkristen tid betydde något annat än en grav i modern tid. Graven sågs som mycket mer "aktiv" än den moderna människan oftast uppfattar en grav. Graven var en helig plats, en kultplats. Offret var centralt i den forna seden och kanske sågs gravplatsen som just en offerplats där människan lade ned sitt sista offer - sin egen döda kropp. Kaliff menar att vi kanske borde byta ord på platsen. Istället för att tala om gravar, kanske vi når en bättre förståelse om vi talar om "altare". Gravplatsen som altarplats, som en plats där offer nedläggs och ceremonier utförs.

Jag sätter mig ned mellan några gravar. Morgonen var självförvållat ganska splittrad då jag ägnade mig åt att äta frukost, skriva på dator och lyssna på radio samtidigt. Men nu sitter jag här. Och lugnet kommer över mig. En trast sitter i toppen av en tall. Vinden rör sig genom landskapet. Kontakt med naturen, kontakt med förhistorien, kontakt med mig själv.

Förankring.