Så tränade jag lite smygteknik samtidigt som jag fokuserade på att vara närvarande med alla sinnen.
Då kände jag de första regndropparna.
En stark vind kom från sydväst.
Så en åskknall! Helt utan förvarning. Inga tidigare muller. Bara detta himmelsbrak.
Vinden tilltog. Jag såg hur asparna och björkarna dansade extatiskt i vinden. De kastade sina kronor runt runt, medan löven rasslade våldsamt.
Nu kom regnet. En störtskur!
Jag skyndade mig in under en gran. Kände lite obehag. Tors kraft har jag respekt för. Och det där man hört sen barndomen att man inte ska stå under ett träd kom tillbaka. Fast det handlar väl framförallt om att inte ställa sig under ett enskilt träd på en i övrigt öppen plats. Men jag märkte att jag kände mig osäker över hur jag bäst förhåller mig till åskoväder när jag befinner mig utomhus. Vanligaste rådet är ju annars - stanna i huset, eller sätt dig i bilen. Men här i skogen? Finns det några bättre och sämre ställen att befinna sig på då? Jag valde i alla fall en ganska kortvuxen gran som ändå skyddade mig bra från regnet.
Men jag var redan dyblöt. Och det var härligt! Och åskovädret gick över lika snabbt som det kom. Det var bara denna enda åskknall, sen regnet. Och så upphörde även regnet. Allt blev stilla. Solen började försiktigt komma fram igen. Dofter slog emot mig från jorden. Fuktig växtlighet.
Jag såg druvfläderbusken med sina röda frukter. Giftig. Ger magsmärtor och illamående om man äter mer än 10 bär. Men vacker är den. Påminner ju lite grann om rönnen som brukar sägas vara Tors träd. Men jag anser inte att det är Tors träd. Rönnen kallas i mytologin för "Tors räddning". Alltså den som hjälper Tor, och den benämningen förekommer i en berättelse där Tor får hjälp av en Jättinna - Grid. Jag tror att rönnen är hennes träd. Grids träd.
Men nåväl. Detta var en druvfläder. Rönn finns det också gott om, men ännu inga röda bär på dem.
Vandrade runt på platsen och såg vad som uppenbarade sig nu efter regnet. Vackert med alla vattendropparna på blanden. Såg många spår efter ekorrar som ätit.
Och så hittade jag spillning av rådjur. Och alldeles intill, någon som krafsat vid foten av ett träd. Samma rådjur? Jag kunde följa rådjurets vandring genom landskapet, den/de hade skrapat upp marken i sökandet efter nåt ätbart.
Så såg jag tre fåglar, nötskrikor, som flög från ett träd till ett annat. De flög nära mig, alldeles ovanför, så jag såg deras vackra vingteckningar.
Jag gick ned till mossen. Denna magiska mosse. Ger mig verkligen en uråldrig känsla. Här bor en feminin kraft. På sådana här platser offrade människorna till sina gudar under hela stenåldern, genom bronsåldern och upp i järnåldern. Och jag förstår varför. Mystik, urkraft, som en livets fuktiga källa, ett naturens sköte. När jag först kom till platsen offrade även jag. En riskaka, bland annat...
Här mötte jag också en liten person som lockats fram av regnet. Antagligen bor den där i mossen. Den verkar blivit lite störd av att jag tog kort på den, för då hoppade den iväg.
Det var också en tanke som fanns hos mig under denna naturvistelse. Hur påverkar denna blogg mitt varande i naturen? Finns det en risk att jag blir för resultatinriktad? Att jag vill ha tillräckligt "häftiga" upplevelser som jag tror folk är intresserade av att läsa om? Och att jag börjar fokusera på att ta massa foton, och därmed ställer en kamera mellan mig och den direkta naturupplevelsen?
Ja, risken finns verkligen. Jag kände det idag.
Men det finns också en fördel. Bloggen kanske gör mig ännu mer nyfiken. Hjälper mig att ställa fler frågor, hindrar mig från att bara gå på i rutin på den här platsen. Jag utmanar kanske mig själv lite mer, om jag vet att jag skall skriva om det?
Ja, vi får se. Känner i alla fall att det är viktigt att vara medveten om att detta bloggande faktiskt påverkar min vistelse där inne i skogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar