Tänk att den fanns kvar...

De senaste åren har jag mest skrivit om mina naturupplevelser i min egen privata dagbok- en vanlig pappersbok. Naturobservation har blandats med nedskrivna tankar och känslor om allt mellan himmel och jord.
Nu i början av detta år bestämde jag mig för att ha en separat bok för naturvakenhet och vad jag upplever och upptäcker på mina hemliga platser. Så jag köpte en bok för ändamålet.
Jag tänkte jag skulle premiärskriva i den idag. Gick ut här i den näraliggande dungen, men det blev en hel del foton också. Jag tyckte det skulle vara fint att ha med dem på nåt sätt. Då kom jag ihåg att jag för flera år sedan haft en blogg där jag skrev om mina upplevelser. Jag var övertygad om att jag tagit bort den, men tänkte att det är ju enkelt att starta en ny.

Så jag gick in på blogger, men här var den ju! Min gamla blogg naturvakenhet!
Tänk att den fanns kvar. Så det är ju bara att fortsätta där jag slutade för sex år sedan.

Jag skriver mest för mig själv. Kanske egentligen bara för mig själv. Men det är helt ok om andra läser också om de vill. Så välkommen, du som läser! :)

Jag är tillbaka på Lidingö efter många flyttar hit och dit. Vet inte hur länge jag kan stanna på denna plats där jag bor nu, åtminstone fram till juni.
Idag var jag runt alldeles i närområdet. Jag kallar det Bredablick. Det är parkområde och en liten skog, närapå en dunge. Men jag är intresserad av vilka varelser som rör sig och lever här, alldeles nära mig.

De senaste dagarna har jag hört gröngölingen alldeles utanför bostaden. Nästan varje dag. Men än har jag inte sett den. Vanlig större hackspett har jag också hört. Den har jag också sett utanför fönstret. Och skatorna har ett präktigt bo utanför köksfönstret. Jag såg när de byggde det förra våren, pinne för pinne.

Idag gick jag upp i dungen. Snö på marken. Överallt spår av människor - vuxna som barn - och givetvis hundar av olika storlekar.

Hur var det då med vilda djur?

Fåglar såg jag. Nötväcka och andra småfåglar som höll på i träden. När jag stod där hörde jag hur

småfåglarna varnade. Jag vad dock inte riktigt medveten om det för jag var fokuserad på andra djurspår på marken. Men plötsligt varnade en fågel nästan panikartat. TjkTjkTjk! Och jag såg en större fågel komma flygande rakt in bland småfåglarna och sedan bort igen.

Jag hann inte se den större fågeln tillräckligt tydligt för att avgöra vad det var. En sparvhök? Lyckades den ta någon av småfåglarna?

Alldeles där jag stod fanns en övergiven jordkällare. Jag såg spår i snön som gick in i jordkällaren. Men inga som kom ut. Var det ett djur där inne?

Jag ville inte störa för mycket. Men jag gick fram och kikade på spåren. 

Blir nyfiket konfunderad. Storleken skulle kunna vara som en katt, men det är ju rätt tydligt klor i spåret. Vad kan det vara? Det är mindre och inte lika avlångt som räv. Och rundare än hund också (och varför skulle en hund gå in i en jordkällare och inte komma ut? Inte rimligt...).

Jag ska gå till jordkällaren snart igen och se om jag hittar fler spår...

Jag hittade också flera spår av harar. Såg en tall med en massa hackspetthål. 

På vägen hem gick jag en runda runt huset. Nedanför min balkong såg jag spår av rådjur. Och så såg jag sådana här spår också: 

Jag tycker det är något särskilt vackert med vingspår i snön. De här spåren fanns nedanför ett träd där folk troligen tidigare hängt ut fågelmat. Frön låg i snön. 

Ja, det var några noteringar från idag.

Det här är inte en blogg för det extraordinära, spektakulära eller särskilt sällsynta. Det handlar om det vardagliga livet runtom mig. Och om jag bara är tillräckligt nyfiken och öppen har jag märkt att även detta vanliga och vardagliga egentligen är väldigt spektakulärt och förunderligt på sitt eget sätt. Varje dag utspelas dramer på liv och död. Varelser söker mat. En hök som fångar småfågel. Eller däggdjur som sällan syns under dagtid men vars spår vi kan upptäcka i snön. 

Spåren från förfäderna

Tog idag en tur till ett näraliggande gravfält som jag besöker då och då. Gravfältet är daterat till yngre järnåldern. Jag trivs med att vara här. Det är en vacker plats. Visserligen ligger det en väg intill, men den är bara en småväg som det inte är så mycket trafik på.

Detta är för mig en helig plats. Här viskar förmödrar och förfäder. En plats för minnen. Gravarna består av högar, stensättningar, resta stenar och även en så kallad treudd. Många gravar är överväxta och flacka och en del av dem kan vara lite svåra att få syn på. Men det gör bara att mitt intresse för platsen ökar. Det triggar och väcker mina sinnen att behöva undersöka platsen noggrant för att se var gravarna finns. Det är långt roligare än om alla gravar var tydliga och uppenbara.

Spår är som ett eko av handlingar. De spår som mina förfäder och förmödrar lämnat på den här platsen för över tusen år sedan, är som ett eko av deras aktiviteter. Jag som spårare kan genom sinnesnärvaro upptäcka spåren,och genom reflektion tolka och försöka förstå dem. Jag blir så intim med deras spår att jag kan uppleva det som att avståndet mellan deras tid och min krymper ihop. Slöjan mellan oss blir allt tunnare. Ibland kan jag då starkt uppleva deras närvaro runtomkring mig, som om de fortfarande lever här, som väktare av platsen.

Religionsarkeologen Anders Kaliff menar att en grav under förkristen tid betydde något annat än en grav i modern tid. Graven sågs som mycket mer "aktiv" än den moderna människan oftast uppfattar en grav. Graven var en helig plats, en kultplats. Offret var centralt i den forna seden och kanske sågs gravplatsen som just en offerplats där människan lade ned sitt sista offer - sin egen döda kropp. Kaliff menar att vi kanske borde byta ord på platsen. Istället för att tala om gravar, kanske vi når en bättre förståelse om vi talar om "altare". Gravplatsen som altarplats, som en plats där offer nedläggs och ceremonier utförs.

Jag sätter mig ned mellan några gravar. Morgonen var självförvållat ganska splittrad då jag ägnade mig åt att äta frukost, skriva på dator och lyssna på radio samtidigt. Men nu sitter jag här. Och lugnet kommer över mig. En trast sitter i toppen av en tall. Vinden rör sig genom landskapet. Kontakt med naturen, kontakt med förhistorien, kontakt med mig själv.

Förankring.

Ingen helt köpfri dag för mig, tyvärr

Idag var dagen för det utmärkta initiativet en köpfri dag som vill få oss att reflektera över våra konsumtionsmönster. Tyvärr hade jag själv förberett mig dåligt, så jag klarade det inte. Jag köpte:

- En lågenergilampa till vår förskola som behöver den till på måndag.
- Mat från konsum.
- och till och med falafel på en grill!

Om fokus hade varit på transporter så hade jag inte heller lyckats uppfylla en resfri dag eftersom jag och min 4-åriga dotter Hella åkte från Lidingö till Danderyd Gymnasium, där Hella skulle vara med i en dansuppvisning. Däremot hade jag lyckats med en bilfri dag för vi tog oss till Danderyd med kollektivtrafik. Det var vi nog ensamma om av alla de som besökte uppvisningen och jag ser det som en heroisk insats. Resan tog nämligen med bussar och tunnelbanor tur och retur ca mer än 4 timmar. Om jag rest dit med bil hade det tagit tur och retur kanske 30 minuter!
Den långa resan var också skälet till syndandet med falafeln - vi var tvungna att äta nåt helt enkelt.

Jag hade också lyckats bra om det varit en håll din bostad fri från uppvärmning-dag. Pelletspannan här hemma verkar ha pajat, och därför sitter jag nu insvept i en filt och skriver. En högst ofrivillig aktion såhär i slutet av november måste jag tillstå, men ändå.

Transporter och uppvärmning har ju liksom prylkonsumtion en stor miljöpåverkan. Sådana dagar kanske vore nåt att etablera som komplement till en köpfri dag? En antagligen miljömässigt orelaterad - men kanske för många psykologiskt hälsosam - dag som jag lyckats ganska bra med idag är om det hade varit en pratfri dag. Jag har nämligen varit påfallande tyst. Men inte heller det beror faktiskt på några ädlare motiv. Jag har helt enkelt tappat rösten.

För att återvända till en köpfri dag kan jag alltså konstatera att jag i praktiken inte lyckades idag, med det symboliska syftet att låta bli att köpa nåt. Däremot tror jag att jag ändå deltog i det verkliga syftet - att reflektera över min egen och samhällets konsumtion...

Vad missar jag just nu?

Ett av de enklaste men också mest effektiva sätten att utveckla ökad naturvakenhet är att då och då under dagen ställa sig frågan: "Vad missar jag just nu?"

Denna fråga får mig att stanna upp och öppna mina sinnen. Det är så mycket som går mig förbi när jag är försjunken i dagdrömmerier, eller när jag är så fokuserad på ett mål att jag förlorar medvetenheten om det som sker runt omkring mig. Att ställa frågan "Vad missar jag just nu" gör att jag lägger märke till färger, former, varelser, händelser på ett helt nytt sätt. Jag blir medveten om vindriktningen, om ekorren uppe i trädet, om färgen på huset jag just gick förbi, en annan människas ansikte... Allt det som ligger bortom det som medvetandet omedelbart registrerar. Och det är ofta just här det riktigt spännande sker!

Testa själv! I olika sammanhang, i olika situationer, vid olika tidpunkter - ställ dig frågan "Vad missar jag just nu?"

Tracking i mörker

I helgen var jag i Alingsås och hälsade på min mor. På söndagen åkte jag tillbaka till Stockholm, men väl där på kvällen begav jag mig direkt iväg till "tracking" i mörker. Vi var en grupp som under ledning av Conny övade smygteknik, vår intuitiva förmåga att känna av andras närvaro, samt spårning i mörker med hjälp av ficklampa (släpljus avslöjar fantastiskt mycket om ett fotspår! Samma sak har jag ju erfarenhet av med hällristningar. De kan vara helt osynliga i dagsljus, men framträder tydligt i släpljus nattetid!)

Att vara i skogen i natten är ju en alldeles speciell känsla. Inte minst med en grupp människor som tillsammans rör sig i tystnad. Synsinnet får kapitulera till fördel för sinnen som hörsel, känsel, lukt...

Det är som nattens skog är en helt annan värld än den skog man upplever dagtid. Andra varelser rör sig i markerna. Det råder en trolskhet och en stillhet som är mäktig.

Bloggen vaknar till liv...

Ja, det blev helt enkelt en lååång paus på denna blogg. Berodde på en mängd olika anledningar. Men framförallt att rutinerna inte funkade. Dels blev min så härliga rytm att gå till min runoplats bruten efter sommaren, då det blev mer med jobbet. Svårt att hinna. Eller rättare sagt: Svårare att vara tillräckligt fokuserad på att komma ut dit när min tid blev mer begränsad. Men även när jag varit där, då brast jag i den andra rutinen - att skriva i denna naturdagbok!

Men nåja, det tänker jag inte ha nåt dåligt samvete för. För mig måste allt detta - från naturvistelse till bloggande - bygga på LUST! Ibland funderar jag på detta: Vad skulle hända om jag kastade ALLA "borde" i mitt liv överända och bara hängav mig åt lusten, inspirationen, min längtan? Skulle allt bli kaos? Eller skulle lusten leda till ett så mycket bättre liv - för mig och andra? I vilket fall tror jag att åtminstone proportionerna måste ändras. MER utgå från lust, MINDRE utgå från plikt, "borden".

Idag hade jag LUST att gå ut, ta några bilder - och blogga!

Frostlöv. Så vackert. Jag gillar verkligen november, denna månad då de sista löven faller från träden. Idag var det också så många fåglar ute. Märkte att jag kan komma dem närmare nu än för bara några veckor sedan. Antagligen för att de drar sig för att flyga och istället sitter stilla för att spara energi. Och det kommer bli ännu tydligare när vintern kommer. Då kan man ju nästan sträcka fram handen och röra vid koltrasten utan att den flyger iväg (Nåja...jag skrev nästan)

Törstig natur, lekfull ekorre, flitiga spindlar och bävrar

Nu i helgen regnade det. Tacka gudarna för det! För innan helgen skrek verkligen vegetationen ut sitt behov av vatten. Överallt slokade träd och växter. Druvflädern som förut varit så kraftfylld och lysande såg nu trött och hängig ut. Stensötan på bergssidan hade krullat ihop sina torra blad. Och björkarnas trädkronor var fyllda av gulnande löv.

Medan jag satt där på min runoplats så kom en ekorre skuttande lekfullt förbi mig. Den hoppade upp i en liten tanig björk och började använda den som gungbräda! Den gungade upp och ned ett bra tag. Sen skuttade den ned igen och kvickt pilade den iväg nedför kullen ned till mossen.

Resten av tiden den kvällen ägnade jag åt att göra en karta över platsen där jag märkte ut de olika djurstigar som jag kunde se. Fantastiskt vad kartritande öppnar ens ögon, speciellt om man har ett speciellt fokus för sin karta (som tex djurstigar). Plötsligt såg jag mönster jag inte upptäckt innan. För min inre blick kunde jag se rådjurens vandra genom landskapet...

Och medan jag gick där fann jag naturligtvis också andra spår av personerna på platsen. Här en flitig spindel som vävt ett konstverk. Inte bara små insekter fastnar i dessa nät. Solens glittrande strålar vävs in bland de tunna trådarna och skapar en känsla av nätet vibrerar av ett inneboende ljus. Detta är sånt som jag inte riktigt lyckats fånga i kameran, dock.

Igår - tisdag - var jag vid Kottlasjön här på Lidingö. Ambitionen var att träffa bävrar. Spåren var tydliga. Överallt nedfallna träd som de fällt. Speciellt aspar som de gillar extra mycket.

Jag såg också en damm som bävrarna måste ha byggt. Verkligen effektiv konstruktion med massor av kvistar och lera som tätning. Vid sidorna såg jag något som gjorde mig lite förvirrad. Nån hade grävt jord/lera från kanterna ovanför ån - såg nästan ut som från en stor spade eller liten grävskopa. Ser det verkligen ut så när bävrar tar lera? Eller vad var det? Här är i alla fall en bild av själva dammkonstruktionen.

När jag gick vidare såg jag flera olika diken eller kanaler som bävrarna gjort från ån och ut i omgivningen. Såg också en bäverhydda, men jag fick känslan av att den var övergiven. Såg i alla fall inga färska spår.

Några bävrar såg jag inte till denna kväll. Jag var trött och hungrig. La mig på en klippa och vilade. Vid stranden stod en gråhäger, som en urtidsfågel från en annan värld. Häftiga fåglar!
Ska åka hit fler gånger och se om bävrarna vill visa sig för mig. Jag var i alla fall glad över att ha känt deras närvaro så tydligt genom deras spår.